Krönika: "28 år av lögn"

Bild till nyheten Krönika: "28 år av lögn"
28 år. Tjugoåtta år, två månader och tretton dagar om man ska vara exakt. Vi alla har nog väntat på en försenad buss som missat tabellen med fem minuter och förargats. Försök då sätta det i relation till hur 96 familjer på Merseyside har väntat. På sanning. På upprättelse. På beskedet som kom idag.

Jag tror att jag kan undvika att dra historien. Den kan ni redan. Som Liverpoolsupporter räcker det att vi tar ordet ”Hillsborough” i munnen och allt spelas upp ur näthinnorna, framför ögonen. Paniken. Kaoset. Det mörka efterspelet.

Vill ni läsa om just dagens besked hittar ni mer Här

I en tid då regeringen hade gjort sitt yttersta för att ta avstånd från arbetarkvarteren i Liverpool och nonchalera de problem staden redan slets med blev den 15 april 1989 dagen och dolken som för alltid trycktes rakt in i de hjärtan som fortfarande gjorde försök att andas med någon form av hopp.

Det som skulle vara en fantastisk dag i Sheffield, på läktardelen Lepping Lane, slutade i total katastrof och 96 människor miste sina liv. Krossade. Ihjältrampade. Av sina vänner. Och allt på grund av att de som skulle ansvara för deras säkerhet hade nonchalerat alla varningssignaler och istället slussade människor rakt in i dödsfälla.

När såren hos alla sörjande familjer sen var som allra färskast valde de fega och lögnhalsiga beslutsfattarna att öppna ett kar av salt och strö på för fullt.

Och de kom undan med det.

I över 28 år har personer som David Duckenfield och Norman Bettison fått gå fria från anklagelser trots att de - av allt att döma från det som nu också presenterats för oss svart på vitt - var direkt bidragande till att 96 personer aldrig kom hem till sina familjer igen.

Vi är fortfarande inte framme vid något fullständigt slut. Varken Duckenfield, Bettison eller någon av de övriga fyra personerna som den brittiska åklagarmyndigheten idag meddelar att man kommer att ställa inför rätta, har dömts till något. Men de facto att där finns så mycket bevisning så att man väcker åtal, snart tre decennier efter den där vårdagen i april, vittnar såklart om att det man funnit i de rapporter som regering efter regering tidigare valt att gömma undan knappast är en charmerande läsning för de personer som hade till ansvar att värna sina medborgare.

Och det vittnar såklart också om vilket enormt polisiärt och politiskt fiasko som kom att överskölja efterspelet till tragedin där istället en hel stad fick bära hundhuvudet från delar av media och de styrande nere i London.

Vi närmar oss troligen slutscenerna snart. Slutet av en mörk och dyster tragedi. Om ett svek mot ett folk. Om ett svek mot en stad. Och slutet kan inte komma snabbt nog. 

Men kampen för rättvisa är parallellt till all tragedi också en saga med enormt mycket kärlek och om människor som förtjänar enorm respekt. 

Om människor som vägrade tro på de lögner som en regering försökt förvandla till en sanning. En Andy Burnham till exempel. Eller den eminente journalisten David Conn. Människor som gett sig fan på, likt Hillsborough Family Supporters Group, att 96 personer inte dog på grund av fylla och misskötsel. Utan att de lurades rakt in i gapet på ett lotteri där en dödlig utgång var en del av spelet.

Där finns såklart hundratals, säkert tusentals, människor som man borde nämna här. Men den gemensamma kampen är samtidigt det som till syvende och sist sticker ut. 

Och låt oss inte glömma alla ord. Ord om Justice For The 96 som så himla lätt kunnat bli just bara ord. Men inte fan när du kommer från Liverpool.

Med pannben och hjärta har man aldrig gett upp. Det har kämpats i motvind, man har brutits ner i förtvivlan, men ändå alltid bitit ihop igen varje gång någon försökt säga stopp.

Inget kommer att förlåta det som skedde. Inget kommer någonsin att bli ogjort och 96 personer kommer för alltid att ha lämnat oss alldeles för tidigt.

Men samtidigt finns där familjer som nu kanske kan sova lite, lite godare om natten. Deras söner, pappor, systrar eller kusiner orsakade inte sin egen död. Eller någon annans. De stal inte från varandra. De urinerade inte på lik. De var hjältarna när ett land svek dem. Och när ni går och lägger er idag hoppas jag att ni skänker en tanke till alla dem. Och alla de som kämpat för deras rättvisa i 28 år.

Justice For The 96.


13 kommentarer

  • Annons
  • Annons
  • Annons
Stöd våra sponsorer