Jag sitter och googlar Lucas Leiva. Det mesta handlar om just det han nyss åstadkommit. Nämligen att spendera tio säsonger i en av världens mest mytomspunna klubbar. Under en period då fotbollsspelare annars byter klubb oftare än vad en annan byter tandborste. Och jag vill poängtera att det säger mer om fotbollsklimatet än min munhygien.

Med lite fler påkopplade sökord hittar jag dock andra artiklar. Jag slänger in Rafa Benitez, som var mannen som hämtade hit honom, och får upp BBC:s artikel om den bekräftade övergången. Daterad 27 juli 2007. Alltså ganska exakt tio år sedan.

Liverpool hade spelat Champions League-final bara två månader tidigare och Rafa Benitez byggde det projekt som två år senare skulle nå sin kulmen i en nervkittlande titelstrid mot ärkerivalen från Manchester. Det var ljusa tider i Liverpool.

Rafa Benitez pratade om en mycket spännande ung talang. Inte den typiske brassen, utan en lugn, metodisk mittfältare med fantastiskt spelsinne och en bra touch på bollen. Steven Gerrard pratade om lyckan över att vi signat en av världens mest spännande, unga, spelare.

Vi kan tvista länge huruvida Lucas Leiva blev det man trodde 2007. Tittar vi i hans prisskåp ekar det ganska tomt. Ett Ligacupguld 2012. I en final han missade på grund av skada. Och i ett Liverpool som skulle växla upp fick han istället följa med ett par steg ner.

Tittar vi däremot på 344 matcher för Liverpool, där han tagit med sig hjärta, ben och lungor ut till varje fight, kan vi aldrig nonchalera honom som en fenomenal del av ett Liverpool som nu också kämpat sig tillbaka ur sin djupa dal, återetablerat sig i toppen, slagit sig tillbaka till Champions League (jadå, jag lovar) och åter har fundamentet för att bygga ett slagkraftigt skepp som ska ut på öppet hav och slåss om titlar igen. Om än att det nu blir utan just Lucas Leiva.

Lucas har landat i Rom och kommer under veckan att slutföra en transfer till Lazio och jag kan inget annat än att känna förbannad lycka för en spelare som kom att bli en Scouser through and through.

I stort sett i varje transferfönster de senaste tre åren har han varit på väg bort. Det har pratats suspekta lån, utförsäljning till reapris och känslan har varit att han erbjöds att smita ut ur klubben bakvägen. Ovärdigt som bara fan.

Lucas Leiva vägrade dock ge upp. När andra påstod att han inte var bra nog gav han allt för att bevisa motsatsen. Han spelade där han behövdes. Fyllde det tomrum som stunden krävde och han gjorde det utan att någonsin klaga.

Han blev också en ledare både på och utanför planen, där han framförallt anammade en storebrorsroll till landsmännen Bobby och Phil. Något som knappast ska förringas i ekvationen som kan leda till något riktigt stort inom sinom tid.

Lucas har varit en vattendelare utan dess like. På Merseyside sjunger man numera om ”two faced bastards” som utförde kappvänderi och fick krypa till korset gällande brassen; som alltid slog ifrån sig från kritiken, borstade den av sig och alltid gav allt för sitt Liverpool.

Jag vill inte skriva en text om fotbollsspelaren Lucas Leiva. Jag anser nog fortfarande att han är begränsad, alltid har varit, och att det på planen på så sätt inte blev riktigt som Rafa Benitez trodde när han plockade ett frö från Gremio för att få se det växa ut till något alldeles fantastiskt.

Men i Lucas Leiva fick Liverpool något annat. Och vi fans har fått en spelare att vara stolta över. En som alltid gett allt för vår klubb, funnit sig tillrätta i vilket led han än tvingats in i och aldrig klagat. Han har blivit ett med Liverpool och han har tagit staden till sitt hjärta likt dess invånare för alltid kommer att prata med stolthet om en brasse som blev Scouser.

Steven Gerrard har redan öppnat dörren för Lucas Leiva att återvända till Merseyside när tiden är mogen. Han pratade för några månader sedan om hur han använder sin före detta lagkamrat som inspiration när han tänker på egenskaper unga spelare måste besitta för att nå hela vägen. Att löpa i det tysta, göra grovgörat och ha hjärtat på rätt ställe.

”Jag bestämmer inte i den här klubben, men för mig står dörren alltid öppen för Lucas Leiva oavsett vad han kan tänka sig i framtiden”, sa Gerrard.

Även om man får uppskatta Gerrards försiktighet tror jag vi alla vet att han ändå bestämmer en del. Och jag tror och hoppas att alla i vår klubb resonerar likadant.

För Lucas Leiva bör alltid vara välkommen tillbaka. Och jag är övertygad om att det kommer att sjungas om honom för evigt på Anfield.

Lucas Leiva. A Scouser through and through.

You’ll Never Walk Alone!