– Var det allt?

Att Brendan Rodgers fick gå var där och då ganska väntat. Ska man vara helt ärlig tror jag att de flesta bara satt och drog streck i kalendern redan från första dagen den säsongen i väntan på att så skulle bli fallet.

Efter att ha lett Liverpool till den mest fantastiska säsong, sedan Rafa Benitez absoluta glansdagar, under 2013/2014 blev efterföljande säsong ett praktfiasko på många sätt och vis. Liverpool var ute i Champions League för att mäta sig med de största igen, men kom att lämna festen innan fördrinken ens var uppdrucken. Det var tack och hej medan FC Basel joggade till slutspel och i ligaspelet hackade maskineriet å det grövsta när Liverpool hade försökt att ersätta Luis Suarez med Rickie Lambert och Mario Balotelli.

Där och då behövdes Alexis Sanchez. Där och då sket det sig. Och allt därefter var som sagt bara en nedräkning mot ett slutligt förfall.

Visserligen kom Roberto Firmino in sommaren därpå. En klassvärvning. Och Christian Benteke skulle vara målgarantin vi saknade säsongen innan. Men att hans tid i Liverpool blev en flopp var egentligen bara lite extra krydda till det som redan var en förstörd gryta. Från att Suarez lämnade ville sig egentligen ingenting för varken Brendan Rodgers eller Liverpool. Nedåtspiralen ledde mot en avgrund jag tror alla skymtade i horisonten.

Med det sagt var det alltså ingen större sensation när Rodgers fick kliva av skeppet efter det där derbyt i oktober. Även om Danny Ings ledningsmål hade fått stå sig tror jag att tanken på en arbetslös Jürgen Klopp kittlade allt för mycket hos de amerikanska ägarna. För ska vi vara ärliga är det knappast så att ett bortakryss i ett derby är en droppe som får bägare att rinna över till vardags.

Fenway Sports Group hade bestämt sig för att man ville något annat. Man såg slutet på det som varit och andades frisk luft bestående av tysk energi och entusiasm. När Brendan Rodgers nu bara vara ett medialt skämt som pratade om ’great character’ var det slagläge att leverera något nytt och spännande till en supportergrupp som fått mersmak av framgångarna från 2014.

Sagt och gjort. Man lyckades ro hem Europas mest eftertraktade tränarnamn och medan Manchester City leddes av Pellegrini, United av Louis Van Gaal, Chelsea av en tröttkörd Mourinho och Arsenal av den evigt ifrågasatte Arsene Wenger, ställde sig Liverpool raklånga på bardisken och välkomnade sig själv tillbaka till Premier League-festen med det sexigaste tränarnamnet av dem alla.

Det lovades heavy metal, gegenpressing och Jürgen Klopp lyckades klubba sig rakt in i varenda Merseysidehjärta genom att ta öl på stan, sitta på presskonferenser i Beatles-tröjor och vara sådär allmänt Kloppig som bara han kan.

Två år senare så är dock tongångarna annorlunda. Det som skulle vara ett första av många stora steg i rätt riktning för Liverpool har egentligen bara följts av minimala mustramp där efter. Sedan Jürgen Klopp klev in har vi sett fyra transferfönster passera och egentligen bara Mohamed Salah och Sadio Mané ansluta som absoluta startspelare.

Joel Matip har också en given roll i dagens Liverpool, men är enligt mig fortfarande bara en högst habil fotbollsspelare. Ska vi utmana om något större en Champions League-kvalificering behöver vi fortfarande två nya mittbackar.

När vi firade Kanelbullens Dag igår hade vi visserligen bara passerat sju Premier League-omgångar. Men Liverpools totala poängskörd var då, likt för två år sedan, blott 12 poäng. Alltså samma antal som fick Brendan Rodgers sparkad. Och skulle vi torska mot United efter landslagsuppehållet är det bara att konstatera att vi två år senare, efter all inpumpad optimism, inte kommit en endaste liten bit på vägen.

Notera också att poängskörd är en ren och rak tävling mot oss själva. Att jämföra om vi ligger fyra eller sjua inkluderar andra lag och där kan jag köpa att vi inte kan påverka vad som sker med rika oligarker och galna shejker. Men att inte ens våra egna resultat totalt sett är bättre idag än då, det måste vi se som alarmerande.

Väger vi dessutom in att Manchester City bytt ut Pellegrini mot Pep, United gjort sig av med Van Gaal och ersatt honom med en blodtörstande portugis och Chelsea redan hunnit vinna ligan med Antonio Conte inser man också att vi även tappat ordentligt med mark mot våra konkurrenter.

Jag ska inte stå och peka finger här mot vad som är rätt eller fel. Men att Jürgen Klopp och det projekt vi skulle starta 2015 inte blev vad man önskat (till dags dato) tror jag vi alla skriver under på. Våra meningar går nog isär vart detta kan barka, men att vi i nuvarande tempo på sikt kommer att kunna stöta bort alla konkurrenter under en och samma säsong, det ser jag som föga troligt.

När Liverpool sköt med startpistolen och presenterade Jürgen Klopp förväntade jag mig knappast en sprint mot ett ligaguld. Samtidigt inte heller ett marathon. Vi behöver förändra och förstärka, men vi agerade snabbt före många konkurrenter. Idag, två år senare, är det tyvärr förbi igen.

Ska vi leva i detta hamsterhjul kommer Jürgen Klopp också hinna ha för djupa dalar för att fansen ska förlåta honom, eller själv hinna känna uppgivenhet medan hans konkurrenter växlar upp.

För om Fenway Sports Group inte ville mer än så här när de ersatte Brendan Rodgers med Jürgen Klopp vet jag knappt varför de ens gjorde det. Även om det såklart har varit roligt med ett ”BOOM” här och där.